Sigurd von Koch (1879−1919)

Gammalswenska Wijsor [Old Swedish Songs]

1. Varföre skall jag mig med sorger kvälja?
2. Wivallij Wijsa
3. Lärkians sång är icke lång
4. Lasse Lucidors dryckeswijsa
5. Väl ten som vidt av höga klippor
6. Du hiärtans tröst och lilia
7. En skiön wijsa
8. Skulle jag sörja, då vore jag tokot
9. Jag storlig bekymrat är
10. Härmed farväll, skiön damma!
11. Usle mänskebarn, betrakta
12. Önske-Wijsa
13. Som en siöman uti stor far´

  • Work category: Voice and piano
  • Text author: Lasse Lucidor and Lars Wivallius
  • Duration: Approx. 30-40 min

Examples of printed editions

Nordiska musikförlaget, ed. no. 6065

  • Location autograph: Musik- och teaterbiblioteket

Description of work

1. Varföre skall jag mig med sorger kvälja?:
2. Wivallij Wijsa:
3. Lärkians sång är icke lång:
4. Lasse Lucidors dryckeswijsa:
5. Väl ten som vidt av höga klippor:
6. Du hiärtans tröst och lilia:
7. En skiön wijsa:
8. Skulle jag sörja, då vore jag tokot:
9. Jag storlig bekymrat är:
10. Härmed farväll, skiön damma!:
11. Usle mänskebarn, betrakta:
12. Önske-Wijsa:
13. Som en siöman uti stor far´:


Libretto/text

1. Varföre skall jag mig med sorger kvälja? Jag vill för sorg ett lustigt hjärta välja. Vad hjälper om jag daglig'n skulle gråta? Gråt kan mig intet mer än löje båta.

Fast jag ej prunkar fram i stickta kläder, bepryder ej min hatt en brokot fjäder; hur mången som med borg bepryder baken skull, om var toge sitt igen, gå naken?

Därföre vill jag alltid lustig vara och i min ungdomstid ej glädjen spara. Sorg kommer tidigt nog när åldern kommer Då jag mot viljan min måste bliva frommer.

2. Varer nu glad, mina fiender all! Nu går tet efter eder vilja! Jag föres nu bort från edert förtal. Gud vill mig från eder skilja. Jag föres nu bort nordast i fjällen i bojor.

Jag hade väl tänkt att vinna ten nåd till gunst i Sverike att komma. Men människors hjälp är ej mot Guds råd. Tet sker dock själen till fromma. Jag föres nu bort nordast i fjällen i bojor.

Nu börjas min sorg. Nu gråter min vän. Nu le mina fiender alla. Men Herre min Gud, tu lever ju än! Tig vill jag trolig åkalla. Tu frälser mig hem nordast från fjällen utur bojor.

3. Lärkians sång är icke lång, när regn och storm henne tvingar. När solen skin, haver hon sin sång, hon lättar fast upp sina vingar. Gud give, all sorg kunde snart vändas i glädje.

Av alla fåglars art och natur ser man, när väder vankar; te sitta sorgfulla uti sin bur och hava bedrövlige tankar. Gud give, all sorg kunde snart vändas i glädje.

Rätt så, när lyckan vänder sin gång och gömmer sitt ansikte blida, så måste människan lida stor tvång och högelig sucka och kvida. Gud give, all sorg kunde snart vändas i glädje.

4. I män av höga sinnen, som skämmes att dricka, minnen, att dricken ger största lust. Förakten den hjärnlösa hopen, som lever i sorg och pust, och sök som jag fröjd uti stopen.

Lät den som är sjuk sig kvälja, vi vele den dricken välja, som haver den bästa smak. Jag älskar mest dubblade drickar, var glädje står opp i tak, till dess jag bå' hickar och nickar.

Tross dem, som det förtryta, fritt lät dem mig det förvita, att jag är med dricken dull. Jag låter ju giljare gilja; när jag haver fyllt mig full, kan jag mig från sorgen bäst skilja.

Blir jag av dricka döder, så ber jag alla dricksbröder, att de min avdödde kropp när under ett vinfat utsträcka, om törsten mig väcker opp, att jag strax densamma må släcka.

5. Väl ten som vidt av höga klippor kan vandra på en nedrig banm han ofta vidt från vägen slipper, när han spasserar av och an. Var en följer sitt eget sinn´, jag kär håller min herdarin!

I stora hav gå stora vågor, stormväder, klippor, hårdan vind; ten klok är bliver hos de låga källor som finnas i dalen sin. Var en följer sitt eget sinn´, jag kär håller min herdarin!

Fast hon ej är av ädel stånde, så är hon dock av tenna värld: har hon ej myckit gods i lande, har hon dock tet som jag begär. Var en följer sitt eget sinn´, jag kär håller min herdarin!

6. Du hiertans tröst och lilia, jag älskar tig allen. Ingen skall os åtskillia, säger jag utan men; fast mången tet förtryter, jag mig dock ej ombyter, blir alltid stadig vän.

Lät ingen tig bedraga, ack allra skönsta dam, ty många väll behaga, avunda tig försan. Men var vid stadigt sinne, hav alltid mig i minne; räck mig tin vita hand.

7. Jerusalem, Zions dotter, trösta mig i min nöd ty kaller min vän åter, eljest bliver jag död. Utkorade vän bland mångtusen, var finner jag henne igen? I döttrar av Jerusalem, säger min vän att jag är krank av älskog.

Såsom en ros i dalen, härlig som Tibero, så är min vän i salen ljuvlig som Isero. Tu lilium convalium, ack tu, min kära brud I döttrar av Jerusalem, säger min vän att jag är krank av älskog.

8. Skulle jag sörja då vore jag tokot fast än det ginge mig aldrig så slätt. Lyckan min kan fulla synas gå krokot; vakta på tiden, hon lär full gå rätt. All världen älskar ju vad som är brokot, mången mått liva som ej äter skrätt.

Olyckan växlar ju lika med lyckan, allt, vad begynsel har, ändas en gång; druckin man haver ej allestäds hickan, lust följer gråten, gråt ändas i sång; den som på sanningen pekar med stickan kan lell lätt falla från sanningens spång.

Dy lät man lyckan med olyckan strida, intill jag ser, ho som vinner för mej Ingen mått' skjutshästen alltför hårt rida, tröttar du honom, förtreter han dej; Fast om en måste förföljelse lida, modet blir fritt, när som kroppen är ej.

Tänk min vän, att man fördenskull mått liva lustig, fast om det är mot ens behag. Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva; vadan hon kom i går, går hon i dag. Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva, att I, olycklig, är lustig som jag.

9. Jag storlig bekymrat är av den sorg jag daglig bär för eder, min hjärtans kära som jag ej kan umbära; ten stora sorg och möda tvingar mig visst till döda.

Ty allt som en ärtegårdssäng, som är med rosor bemängd, så låter I eder finna med ärlig tukt och sinne, allt som en jungfru bör vara emot sin hjärtans köra.

Tet bliver stor sorg och gråt, om vi skolom skiljas åt, jag måtte allena bliva uti stor sorg och kvida. Gud styrke i tetta elende och gåve min sorg en god ände.

10. Ändock, jag synes ringa för tig, o jungfru kär, falskhet dock tu ej finner, att jag i hjärtat bär. Jag trogen är i döden, och förr vill jag på glöden brinna än svika tig.

Härmed farväll, skiön damma, farväll tu skiöna ros, farväll, o rosenblomma, tu skiönaste turkos. Godnatt min ros och kära, farväll min frid och ära, kom snart och bliv mig hos!

11. Usle mänskebarn, betrakta, märk och akta hur ostadigt världen står, växelskiftar, framåt stryker, viker, fiker som tid och moln och blåst förgår.

Sol och månen, alla tusen himmelsljusen gånga ner och åter opp, dag och natten, eld och vatten, gråt och skratten hava stadigt växellopp.

Usle mänskebarn, betrakta, märk och akta huru tet i världen går, huru allt vad nånsin födes, gödes, ödes, ingenting beständigt står.

12. Gott majeregn giv, låt dugga tätt ner, låt varm dagg örterna fukta! Oss torkan bortdriv, låt frostet ej mer de späda blomsteren tukta! Var nådig, var rådig! För tem jag ber, som Herran tjäna och frukta.

Låt skogen stå grön, låt jorden få frukt, se till, att oss intet trängjer, låt fläkta en skön och härlig en lukt av skogar, åkrar och ängjer! Låt kransas, låt dansas med fröjd och tukt, låt bäddas brokota sängjer!

Tu råder om krig, Tu råder om allt, Tu rår om himmelens fäste. Ty vill jag ock Tig allt hava befallt. Hjälp oss till fot och till häste! Gör frodigt, frimodigt, vad nu är kalt! Tu vest allena vårt bäste!

13. Som en siöman uti stor far´ i stormvind och oväder ser jag olyckan uppenbar om mig på alla sidor. Min högsta flit om jag än gör att driva och lovera, mång hård vind jag ändå spör, som mig vill destruera.

Jag springer upp till himmelen och ner i djupet faller, ingen är mer min broder och vän, vad jag ropar och kallar. Segel och skepp i stycken gå, vänner och släkting svika, te böljor blå över mig slå; döden kan jag ej vika.