Fantasi-stycke öfver harpotoner
Säg mig, hvadan dessa ljufva toner -
Gungande på välljudsvågor,
Fyllande med helga lågor
Sångarns hela själ?
Månne de hit ned frän högre zoner
Sänktes väl –
Endast som ett mystiskt trollspråks
Evigt dunkla frågor?

Är det af en fläkt blott, strängen röres –
Och så själfmant samljud bringar?
Eller har den änglavingar
Lånat utaf Gud?
Kanske, som i Heimers harpa, föres
Huldsäll brud,
Gömd uti den gyllne ramen –
Och dess aning klingar?

alt.

D'où vient il chant lointain qui vibre dans léspace ...

Drömmen
Redan hvila mänskorna och djuren,
Friden råder uti all naturen.
Midnatt - andetimman - slog
Uti tornet nyss - -
Nyss,
Sista klangen dog
Bortom insjön, bortom dalen
Dalen, sänkt i drömmar,
Än till eko lyss.
Månens milda strålar leka,
Bleka,
Ibland parkens rika kronor,
Än af qvällens dagg- bestänkta
Sänkta, uti vindlös hvilas famn.

Och de sedan öfver vägen fara,
Klara,
Speglande sin bild där nere -
Sist, uppå den gröna ängen,
Sängen
Bäddande bland Floras barn.
Luftig sommarsky sig höjer,
Dröjer
Utaf månglans mildt omgjuten
Snart en silfverslöja höljer,
Döljer
Hennes blida anlete.
Skuggan ilar utåt marken,
Parken
Nu i dunkla draperier
Sveper sina rika hinder -
Under
Tysta träden råder natt.