Ludvig Norman (1831−1885)

Songs and ditties for one voice at the piano

opus 37

  • Year of composition: 1: 1855; 2: 1855; 3: 1872; 4: 1876; 5: 1876, 6: 1883.
  • Work category: Voice and piano
  • Text author: 1: F. Sander
    2: Zacharias Topelius
    3: Welhaven
    4-5: Edvard Bäckström
    6: Viktor Rydberg
  • Dedication: No. 3: 'To Agnes K[inberg].'
  • Duration: Approx. 10-15 min
  • Detailed duration: 2: 1'46''; 3: 1'50''

Examples of printed editions

Song no. 1 printed in Ny Ill. Tidning 1880, p. 106; song no. 4 and 5 printed in Tidning f. Teater o. Musik N:o 8, 7 Oct. 1876

Julius Bagge, Stockholm, J.B. 62, 63, 64, publ. 1883 (all songs)

  • Location autograph: Musik- och teaterbiblioteket
  • Possible call no. and autograph comment: Norman's coll., opus 37

Literature

Julius Bagge: 'Förteckning öfver Ludvig Normans tonverk, upprättad af Julius Bagge.' Stockholm 1886, pp. 11−12.

Description of work

1. Flickans längtan. Något rörligt, tempovexling i öfverensstämmelse med situationen i texten G major 6/8
2. Själens frid. Mycket långsamt och bredt D major 2/4
3. Blomstring. Lifligt men icke för fort A majorr 4/4 (C)
4. Vårsparfven. Andantino con moto E minor 6/8
5. Kärlek. Molto Allegro e appassionato E major 4/4 (C)
6. 'Vi ses igen'. Allegretto con moto G major 6/8


Libretto/text

1. Flickans längtan.

Jag vet icke rätt hvad mitt hjerta vill,
det plågar och plågar mig jemt.
Än klappar det mägtigt och än står det still,
och kännes så tungt och beklämdt.

Om fjerran jag skådar ett blånande land,
så längtar jag innerligt dit
men när jag har hunnit den främmande strand,
så längtar jag åter hit.

Jag trifves ej rätt i mitt ensliga rum,
vill vexla ett ord med en vän,
i sällskap sitter jag tankfull och stum,
vill ensam blifva igen.

Orolig jag är som en fogel i lund
och yr som en rinnade elf,
ty när mina tårar runnit en stund,
så skrattar jag godt åt mig sjelf.

2. Själens frid.

Oskuld, rena seraf, hade jag dig!
Själens gyllene frid, hade jag dig,
hade jag dig, blott dig!
Himmelens stjernor då lyste min stig,
Saliga englars blick vinkade mig:
hade jag dig, blott dig!

3. Blomstring.

Tag denne friske,
duftende Buket,
og se hvor sindrigt
den er sammenföiet.

Det skjönne Hele
er en Lyst
for Öiet og selv
den indre Sands
fornemmer det.

I Blomsterurnen
stiller jeg den frem
og som et Offer
til Dit Hjem
den kommer.

Ja, skilt fra Sol
og ra bedugget
Sommer den offres
daglig, smyckende Dit Hjem.

4. Vårsparfven.

Sparfven sjöng för vårens drifvor
djupt i skog,
Sjöng om sippor och om vifvor,
sjöng och dog.
Strax var ej likväl hans hjerta
riktigt kallt
och för glöden hos hans smärta
vårsnön smalt.
Kom så, vid en vink af sunnan,
vårens hopp,
Stego då, der snön brast unnan,
sippor opp;
Syntes, vänliga och milda,
rundt omkring
den förfrusne sparfven bilda
sorgsen ring.
Ensligt lif bland stela klippor;
oförstådt;
Död af köld, men graf af sippor:
sångarlott! 

5. Kärlek.

Kärlekseld mer evig är än solens,
der hon ler åt jordens yra rund;
Men vårt lif är kort, som nattviolens
i en sommarstund.
Den som ser i solen måste gråta!
Allt hvad himmelskt är skall verka så,
ty förklaring ej, men helig gåta
är det ljus vi nå.
Men om strålarne, från höjden sändas,
oftare oss gråta lärt än le,
Mera ljuft det är att himmelskt bländas
än att jordiskt se.

6. "Vi ses igen".

Och vårsol lyste vid österns bryn,
när riddarns son gick igenom byn.
I dörrn till hyddan der under lind
stod liten flicka med rosig kind.
Och gossen sade: godmorgon du!
och kysste henne i samma nu.
De voro morgnade båda nyss,
och frisk som morgonen var hans kyss.
Långt skall jag färdas, du lilla vän,
men glöm mig icke! vi ses igen, vi ses igen.
Så sade gossen och log och gick.
Hon glömde aldrig den kyss hon fick.
Hon glömde aldrig hur skön han var,
hur trofast lyste hans ögonpar,
hur käckt på böljande, lockar satt
hans fjädervajande junkerhatt.
Hon växte upp och hon mindes än
de ord af gossen: "vi ses igen."
Hon växte upp och var glad och skön,
fick lyss till mången kärleksbön.
Och månge friare kommo, men
hon sade endast: jag har en vän.
Och åren svunno med hastigt lopp,
men tiden störde ej hennes hopp,
och hennes vår, hennes sommar svann,
hon tänkte glad: vi få se hvarann.
Hon tänkte än i sin ålders höst:
vi mötas åter, det är min tröst.
Och in i döden hon tänkte än!
hvad jag är lycklig, vi ses igen.