1a Östersjön:

Du blånande haf,

som mångtusande år

mot Skandiens klippor har slagit

Som brutit din boja

hvar gryende vår

Och frigjord i fjerran har dragit.

Dig egnas min sång

ty jag längtar dit ut

när böljorna slå emot skären.

Hur godt är derute

hur svalkande skönt

då vårliga vindarne smeka!

Då vågarna sifta i blått och i grönt

och strålar kring topparne leka!

Se bränningens skum

är så glänsande hvitt

när böljorna slå emot skären...

.

1b Flaggan opp!

Hissa flaggan, ärad utaf verlden

Hissa den i högsta topp!

Sänken, lagerprydda hjeltar svärden,

forntidsminnen, framtidshopp.

Gå med svenska flaggan opp!

Hell dig, vittne om vår gamla ära!

Hell dig, vän i lust och nöd!

Hell dig och den gamla svenska lära,

som i fara, strid och död

att dig öfverge förböd.

Svaja högt, du trogna svenska flagga

ärad, fruktad som förut!

Må du städs, der blåa böljor vagga,

veckla dina färger ut,

fri, som förr till tidens slut.

2. Vår flagga

"Blått är stål i bergens kammar",

sade Odin der han satt

Och som guld hvart hjerta flammar

under polens långa natt.

Vittne bäre Thules flagga

dersom äfven haf och land,

må den nordens ära vagga

svajande från strand till strand!

Blått är Fredjas milda öga,

der hon sitter vemodsfull,

blickande ifrån det höga,

spinnande på rock af gull.

Gula lockars svall sig smyga

kindens purpurkrans,

än för vestans flägt de flyga

liksom elfvor uti dans.

Rulla ut din stolta bölja,

Svenska flagga: Du är vår!

Gå förut och gladt vi följa

hvart den dolda stigen går.

Armt ditt fjelland är, o moder

rika äro vi ändå,

vi ha skog och berg och floder,

och en flagga gul och blå.