1. Hur ljuv den stund, när det mot afton lider, och solen trött i vågen döljer sig! Då stiga drömmar upp ifrån forna tider, och minnets aftonsuck flyr tyst till dig.

Och när jag ser den ström av ljus, som målar den blanka våg längst bort vid västerns rand, jag ville vandra fram på gyllne strålar och tro mig hinna så ett fridens land.

2. Diktens förlovade land, hem för kärlek och sång, jag på din prisade strand dröjde också en gång. Ja mitt lyckliga öga dig såg, tjuserska, speglad i djupblå våg.

Våren sin stämpel har satt nu på ditt blomstrande bröst. Ljuvt i den skymmande natt näktergalarnas röst, trånsjukt tolkande sällhetens hopp, stiger ur doftande häcken opp.

Sköna förföriska land, mål för tanke och sång, jag på din prisade strand drömde också en gång. Och mitt lyckliga öga dig såg, tjuserska, speglad i djupblå våg.

3. Skönt är när grönskan sänder smekande välluktsrus, träden med fulla händer svalka strö ut och sus, springbrunnar pärlbestänka palmer som kronan sänka, kring minareter blänka svanor i kvällssolsljus.

Skönt är på bädd av mossa sjunga en spansk ballad, låta små systrar frossa av melodiers bad. Ack, ty en syskonskara, dömd att min livvakt vara, ler då och skämtar bara, dansande, yr och glad.

Skönast är dock när natten ensam i rymden rår, drömma vid havets vatten, vatten som fjärran går, drömma om andra stranden, när upp mot himlaranden månen med vita handen silversolfjädern slår.