Ludvig Norman (1831−1885)

Sorgmusik vid Drottning Lovisas Begrafning i Riddarholms Kyrkan d. 21 April 1871 [Music for the funeral of Queen Lovisa (Louise) in the Riddarholmskyrkan on 21s April, 1871]

opus 36

Print

1. Chor [Chorus]: Andante maestoso
2. Recitatif och Aria [Recitative and Aria]: Poco sostenuto - Rec. - Tempo - Rec. - Tempo - Rec. - Tempo - Andante con moto
3. Quartett: Allegretto con moto
4. Duo: Andantino
5. Andante maestoso
6. Slutchor [Final chorus]: Andante

  • Year of composition: 1: 7 April, 1871; 2: 16 April, 1871; 3: Stockholm, 11 April, 1871; 4: Stockholm, 12 April, 1871; 5, 6: 9 April 1871
  • Work category: Mixed choir with solo voice(s) and orchestra
  • Text author: C.V. Strandberg (Talis Qualis)
  • Duration: Approx. 15-20 min

Instrumentation

2.2.2.2. / 2.2.3.0 / timp. / str.

Solo voices/choir

Soloists: 2 sopranos, 1 alto, 1 tenor, 1 bass
S.A.T.B.

  • Location autograph: Musik- och teaterbiblioteket
  • Possible call no. and autograph comment: Norman's collection, Opus 36, score and sketches, and also the two soprano parts of movement no. 4

Description of work

1. Chor [Chorus]: Andante maestoso D minor 4/4 (C), 74 bars, D major, 20 bars, d minor, 29 bars, in total 123 bars
2. Recitatif och Aria [Recitative and Aria]: Poco sostenuto B-flat major 4/4 (C), 8 bars, Rec., 7 bars, Tempo, 2 bars, Rec., 2 bars, Tempo, 11 bars, Rec., 4 bars, Tempo, 23 bars, Andante con moto, 97 bars, in total 154 bars
3. Quartett: Allegretto con moto G minor 3/4, 170 bars
4. Duo: Andantino F major 3/8, 154 bars
5. Andante maestoso D minor 4/4 (C), 31 bars, attacca
6. Slutchor [Final chorus]: Andante con moto D major 4/4 (C), 96 bars


Libretto/text

1. Chor

Du, som ljus och mörker delar
som af natt kan göra dag,
Herre, Du som slår och helar
Led oss efter Ditt behag,
om vi glädjas eller sörja,
om vi lykta eller börja.

Hvar en jordisk thron vi ställde
sluttar marken mot en graf.
Du allena och Ditt välde
veta ej förvandling af.
Se till oss i alla öden,
Lys oss, Herre in i döden.

2. Recitatif och Aria

[Tenore]

De öppnats, portarna, till Minnets stilla gårdar,
Som trängts tillhopa här inunder samma loft
der herravälden fått sin gräns i några vårdar
och svunnen storhet krympt till några nypor stoft!

Här tiger stridens larm och värjan brutit spetsen
och knappt en fana rör sin flik från kalkad vägg.
Här Wasars skuggor stå allvarliga i kretsen
och räcka Dig sin hand Oraniens ättelägg!

Hur diademet prydde Din pannas ädla rund!
hur villigt alla lydde Din spira hvarje stund
och dock Du släppte henne Du konungsliga Fru
och på Ditt bleka änne sprang maktens ring itu.

Ej Drottningens en qvinnas var Ditt majestät
men knappast lär det finnas ett starkare än det.
Ej heller vi det glömmer förrän vi gått till ro.
så ödmjukt efterdöme af offerkraft och tro.

3. Quartett

[Solo quartet]

Folket från när och fjerran klagar
att Du så snart ifrån oss gick
sörjer vår lyckas solskensdagar
flygtiga som ett ögonblick

Möttes vi bara för att skiljas?
var det en Majdags korta glans?
Icke var denna dom din viljas?
Domen var Herrans, endast Hans!

Var icke all vår fröjd gemensam?
gjorde ej Du vår sorg till Din?
Ack, och nu lemnas Du ensam!
Ensam som aldrig någonsin.

Nej, icke ensam i våra sinnen
bilda Din dödsvakts täta ring
Nej, icke ensam, Stora minnen
vaka i grifterna rundt omkring.

4. Duo

[Soprano 1 and 2]

Hölj Dig Drottning, i den mjuka
svepningen af allt hvad godt
Du med fulla händer sått
bland de arma och de sjuka.

Hvila ostörd på det fina
hyendet af allt hvad huldt,
allt hvad ömt Du skiftat har
åt de kära, åt de Dina.

Slumra tröstligt i den trygga
skuggan af hvad sant Du tänkt,
af all kärlek Du har skänkt
Folken som i Norden bygga.

5.

[Bass]

Så länge här finns plats en enda tum
åt quinlig ljufhet jemte hjeltestyrkan
Så länge döden helgar dessa rum
och Carlavagnen åker öfver kyrkan,

så länge skola trogna hjertan stå
osynliga omkring din kista
och minnet af Dig skall ej nedergå
förrän vår sol gått ned den sista.

6. Slutchor [Final chorus]

När ur molnens ramar
domens englar ropa
och den Starke kramar
verldarna tillhopa

Då, när morgon bräcker
genom flammor röda
och med glans betäcker
lefvande och döda:

Res Dig, i Din skära
skrud! Och låt Dig vigas
till en högre ära
än de dödeligas

till en bättre Krona
än dig här beröfvats,
som skall allt försona,
för en själ som pröfvats.

Amen!