Wilhelm Stenhammar (1871−1927)

Kväll i Klara (nr 1 ur Fyra Stockholmsdikter av Bo Bergman) [Evening in (the parish of) Klara (no. 1 from Four Stockholm Poems by Bo Bergman)]

Opus 38

Print
  • Year of composition: 1918
  • Work category: Voice and piano
  • Text author: Bo Bergman (1869-1967)
  • First performed: The version for baritone and orchestra was premiered in Göteborg [Gothenburg] on 11 March 1919 by John Forsell, baritone, and the Göteborgs orkesterförening [now the Gothenburg Symphony Orchestra] under the baton of the composer
  • Arrangement/revision: This song has also been orchestrated by the composer
  • Duration: Approx. 1-5 min

Examples of printed editions

• Nordiska musikförlaget, ed. no. NMS 6230
• Levande Musikarv/Swedish Musical Heritage. Emended edition nos. 457-460, Stockholm 2014

  • Location autograph: Musik- och teaterbiblioteket

Literature

Wallner, Bo: Wilhelm Stenhammar och hans tid, vols. 1-3 (Norstedts Förlag, Stockholm, 1991) [in Swedish, only]

Description of work

Tempo sostenuto f minor 4/4 (C), 3/2, 62 bars, Poco piu mosso, affrettando, 14 bars, Tempo I, 20 bars, in total 96 bars

Links

Listen to songs from the Musica Sveciae MSCD 623 on Spotify (login is required)

Work comment

The collection includes:
Kväll i Klara [Evening in (the parish of) Klara]:
I en skogsbacke [At a wooded hillside]:
Mellan broarna [Between the bridges]
En positivvisa [A barrel organ ditty]

Libretto/text

Det viskar i vinden och mumlar vekt i solfallet över de döda. Jag söker som man den plats, där jag lekt som barn med barndomens röda och rörliga blod i sus. Jag hälsar, Sankta Klara, ditt hus, din gård, dina fönster som glöda! Längtan sänker vingen här i enslig fred. Vackra klockor, ringen. Sången ringer med.

Den brusande sångens klockklang går genom lindarnas valv som vakta din vila, Karl Mikael, år från år. Det gungar i grenarna sakta. Det ropar ur jorden. Jag hör ett eko av rösten som aldrig dör, hur det dör och dräps vad vi akta. Lyror dö och bjärta blad och allt jag vet. Stora sångarhjärta, du är evighet.

Men dagens brinnande män gå fram med lösen åt gamla och unga och ris och rep åt varandra och skam åt den som icke vill slunga sitt ord med vinden som vinden går. O, Sankta Klara, vad lösen får jag, när aftonens klockor sjunga? Låta dagen lida. Kvällen skall väl rå. Dag är gjord att strida, kväll att milt förstå.