Hon springer öfver dyningen med alla segel spända i purpurröda gryningen vid måsens yra skri. Hon lägger sig för kårarne, men går ej öfver ända, hur härligt är om vårarne vid stormens melodi.

I kölen hugger bränningen, kring sprötet fräser vågen, och rodret hårdt i spänningen jag kramar med min hand och skummet kommer sopande, det hvisslar gällt i tågen, jag lyss till hafvets ropande och vill ej se åt land.

I vreda vårdagsjämningen jag vågar trotsigt lifvet och skakar bort förskrämningen, som gör en dåre blek. Om storm min skuta krossade, det stod i stjärnor skrifvet, jag lefde dock och frossade af äfventyr och lek.