Liv

1933–48: De tidiga åren

Musiken var ständigt närvarande under Bo Lindes uppväxt i Gävle. Mamma Karin var en omvittnat talangfull sångerska, och hennes far, Bos morfar, var skicklig amatörmusiker. I fastigheten på Kopparslagargatan i centrala Gävle låg också Wahlbergs piano, en välkänd firma i Gävle. Pianohandlaren Erik Wahlberg lät Bo Linde komma och gå mer eller mindre som han ville i pianomagasinet och spela på instrumenten. Pianot blev senare Lindes huvudinstrument.

 I tredje klass, 1943, fick Bo Linde en ny skollärare, Elsa Ozarowsky, som uppmärksammade hans musikaliska begåvning. Det var vid den här tiden han bestämde sig för att bli tonsättare.

När jag första gången skolkade från skolan var jag tio år. Brottet – som jag nu hoppas är preskriberat – får Sibelius ta ansvaret för i sin himmel. Efter en Dagens Dikt spelades nämligen finalen ur hans ”femma” och den musiken drabbade mig med så våldsam kraft att jag blev helt omtöcknad. Jag tappade allt intresse för att på eftermiddagen – efter denna berusande insyn i en ny värld – sätta mig på skolbänken och läsa om Kanadas spannmålsskördar och dylika efemära ting. Jag företog i istället Martin Ljungs klassiska replik och utropade: jag ska bli tonsättare! (Bo Linde i tidskriften Nutida Musik 1967/68 under rubriken ”Tonsättaren som valp”.) 

Linde sammanfördes med ledaren och chefdirigenten för Gävle Symfoniorkester, Eric Bengtson, som blev hans mentor under skolåren. I Nutida Musik berättar Linde att Bengtson satte i hans händer ”först Bergensons, sedan Höffdings harmonilära och samtidigt med det Grundlagen des mehrstimmigen Satzes av Wilhelm Klatte och Herman Grabners Allgemeine Musiklehre”.  I Bengtsons högst privata studieplan för Linde ingick också studier i kontrapunkt efter Knud Jeppesens lärobok i vokalpolyfoni och instrumentationslära.

Under de här åren stod pianot i centrum för Lindes musikaliska aktiviteter och han tog lektioner för May Bökman som var verksam som musiklärare och pianist i Gävle. I december 1947, Linde var då 14 år gammal, började han skriva på en pianokonsert som blev klar i april året efter. Han bifogade konserten i ansökningshandlingarna till Musikhögskolan i Stockholm och blev från hösten 1948 antagen som den yngste eleven i Lars-Erik Larssons kompositionsklass.

 1948–53: Studieåren

Studierna i Stockholm underlättades av att hans pappa var tjänsteman på SJ, vilket gav Bo möjlighet till fria tågresor. 

Enligt vittnesmål var Linde snabb i både tanke och handling. I samma klass gick den några år äldre tonsättaren Hans Eklund från Sandviken: Mitt första möte med Bosse skedde vid ett prov till kompositionsklassen. Några förhoppningsfulla, däribland jag, skulle knåpa ihop ett i mitt tycke svårt kontrapunktprov. In kommer en på samma gång skärpt ung man på 15 vårar – inte olik Schostakowitsch (sic) – tittar snabbt på uppgiften, sätter sig ner och löser den på ca tio minuter till vakthavande lärares förvåning. På vederbörandes fråga om han kollat allt kommer svaret självsäkert: – Javisst, det är rätt. Varpå Bo Linde försvinner med blixtens hastighet, kvarlämnande resten av oss med något förvånade hästansikten.

Förutom undervisning i komposition för Lars-Erik Larsson omfattade studierna också lektioner i pianospel för Olof Wibergh. Linde utvecklades till en driven pianist men var mest intresserad av att spela sina egna kompositioner.

Under studietiden hade Linde skrivit en andra pianokonsert som han själv var mycket nöjd med. Ändå väljer han Sinfonia Fantasia, komponerad hösten 1951, som opus 1 i sin verkförteckning, ett ensatsigt verk för stor orkester, inklusive piano, med omkring 20 minuters speltid. Sinfonian uruppfördes vid Nordiska musikkonservatoriernas musikfest i Oslo 1952. I april samma år blir han klar med kompositionsstudierna på Musikhögskolan.

När han våren året därpå hade slutfört sin Pianotrio opus 5 skickade han den omedelbart till sin äldre kollega Kurt Atterberg med dedikationen ”Till Kurt Atterberg i beundran och tacksamhet” inskrivet i partituret. Det var ett sätt för Linde att säga tack för pengarna. I samband med sin examen från Musikhögskolan hade han nämligen fått ett stipendium på 2000 kronor för utlandsstudier av Musikaliska Akademien, där Atterberg var ständig sekreterare. Samtidigt var det en för tiden viktig stilpolitisk handling, ett sätt att välja sida i den strid som under 1950-talet utkämpades mellan modernister och traditionalister där Linde och Atterberg tillhörde de senare. 

1953–57: Wien-Gävle

Augusti 1953 reste Bo Linde till Wien med avsikt att studera dirigering och komponera. En månad efter ankomsten daterade han sin Stråkkvartett opus 9 där han förenar klanglig fantasi med personligt tilltal och formmässig balans. Under den intensiva tiden i Wien skrev Linde ytterligare ett av sina mest lyckade ungdomsverk, sonaten för violin och piano opus 10, med omisskännligt nordisk ton kryddad med Lindes personligt gestaltade musikaliska lekfullhet och humor.

Våren 1954 återvänder han till Gävle och slutför några stycken för damkör och ett par mindre instrumentalverk: Romantisk melodi för violin och piano och Cantabile för cello och piano. Dessutom den rapsodiska och kontrapunktiskt jagande Preludio e capriccio för piano opus 11, och konserten för piano och stråkar opus 12. Han återupptog omedelbart även sin verksamhet som skribent i Gefle Dagblad och gav sig på allvar in i stilkriget och samtalet om tonsättargenerationer.

I Gävle låg regementet I 14 där Bo Linde vintern 1955–56 gjorde sin värnplikt. Ingemar Liljefors, dåvarande ordförande i Föreningen Svenska Tonsättare, FST, bistod Linde med en begäran om ständig nattpermission. Skälet var att Linde hade ett kompositionsuppdrag från Gävle Symfoniorkester på en pianokonsert som annars riskerade att inte hinna bli klar. Våren 1956 tillstyrktes denna begäran och han kunde slutföra konserten. Linde var själv solist vid uruppförandet som ägde rum i dåvarande läroverkets, nuvarande Vasaskolans, aula i Gävle, april 1957. 

1957–67: Åter i Stockholm

Hösten 1957 återvände Linde till Stockholm där han hade fått ett jobb som musiklärare vid Stockholms Borgarskola. Under sommaren hade han också träffat Britt-Marie [TE1]  Lindman som efter en tid flyttade efter honom till Stockholm där de levde tillsammans.

Vid den här tiden skriver Linde violinkonserten opus 18 daterad ”Stockholm oktober 1957”. Konserten blev ett påtagligt genombrott och är alltjämt ett av hans mest spelade och inspelade verk, såväl nationellt som internationellt. (Se även nedan under verk.)

Den viktigaste scenen för modern kammarmusik och centrum för många av de både offentliga och informella samtalen om musikens roll i samtiden var Fylkingen i Stockholm. I en skrivelse till FST som Linde undertecknade tillsammans med tonsättarna Jan Carlstedt och Laci Boldemann anklagade de Fylkingen för att ensidigt gynna den nya, radikala och i synnerhet den seriella tonsättarfalangen, medan yngre tonsättare med mera traditionella stilideal fick sina insända verk refuserade. De menade också att de medvetet hölls utanför själva föreningen Fylkingen och fråntogs möjligheten att påverka genom att inte blev invalda. Fylkingen tillbakavisade anklagelserna och beklagade samtidigt att de traditionellt inriktade yngre tonsättarna inte fått tillräckligt med röster för att bli invalda i föreningen

Som en konsekvens gick bland andra Carlstedt, Boldemann och Linde samman och bildade föreningen Samtida Musik för att skapa en alternativ scen och en motvikt till Fylkingens repertoarpolicy. Den första konserten ägde rum i Börssalen i Stockholm söndagen den 27 november 1960.

Bo och Britt-Marie Linde, med sonen Ulf som föddes 1960, [TE2] trivdes utmärkt i Stockholm och hade mycket väl kunnat tänka sig att bo kvar. Men i Gävle var det lättare att hitta boende som passade familjen. Dessutom hade Bo en nära relation till Gävle symfoniorkester som svarat för flera uruppföranden av hans musik. Därtill skrev han fortfarande både recensioner och artiklar i Gefle Dagblad som i de flesta fall var genererade av orkestern verksamhet. Han fick även ett stipendium från Lions i Gävle som var utformat som en beställning av ett orkesterverk. Det blev Sinfonia opus 23 som uruppfördes i september 1961, men inte av Gävle symfoniorkester utan Radiosymfonikerna under ledning av Sten Frykberg vid en konsertmatiné i Musikaliska akademiens stora sal i Stockholm. Konserten direktsändes i radio och uppmärksammades av flera tidningar. Mest entusiastisk var Leif Aare i Stockholms-Tidningen som fascinerades över symfonins både expressiva och lidelsefulla karaktär och menade att det var ett av den unga musikens viktigaste verk.

Linde hade ännu inte fyllt 30 men var nu en av Gävles mest framstående kulturpersonligheter. Skapartillvaron var på det hela taget stabil och familjelivet gav lugn. Han fick ett statligt stipendium på tretusen kronor, och med de övriga inkomsterna från artikelhonorar, beställningsarvoden, privat musikundervisning och Britt-Maries lön från biblioteket levde familjen relativt gott. Och för Linde var recenserandet och artikelskrivandet i Gefle Dagblad både en angelägen och angenäm syssla. Det gav honom, förutom extra inkomster, en möjlighet att uttrycka sina musikpolitiska och estetiska ståndpunkter som för honom handlade om att musiken skulle roa och göra publiken på gott humör, men på ett smart och raffinerat sätt. Det som föll utanför hans estetiska horisont avfärdade han gärna med att det var nya påfund med olika hög grad av idioti. 

Linde hade en stark pedagogisk ambition och tog hemma i lägenheten emot elever i pianospel, musikteori och komposition. Men bara de som verkligen hade viljan och siktet inställt på att arbeta med musik professionellt i framtiden fick någon plats hos Bo Linde. Han kunde också upplevas som kompromisslös och lite skrämmande; somliga återkom aldrig efter den första lektionen. I sin teoriundervisning använde han gärna partitur, framför allt av Tjajkovskij, Britten och Prokofjev och andra som han tyckte det fanns mycket att lära av.

I en artikel med rubriken ”Nutida och annan nutida musik” i samband med att föreningen Nutida Musik firade tioårsjubileum ser Linde den gångna tioårsperioden som en ständig kamp för den samtida musiken, med framgångar och motgångar. Han menar att föreningen, med starkt ekonomiskt stöd av Sveriges Radio, inte ger en ärlig och sann bild av musiklivet så som det verkligen är. Hans synpunkt är att föreningen tror sig veta och kunna bestämma vad musiklyssnarna begriper och vill anamma inom den nutida musiken. Nutida Musik försvarar sig enligt Linde med att säga att de är landets enda slagkraftiga förening för sådan musik, som av publikpolitiska orsaker inte spelas av till exempel Stockholmsfilharmonikerna. Ändå kunde han inte låta bli att imponeras av kraften i den modernistiska rörelsen.

… visst måste man med beundran erkänna föreningens vitala och lidelsefulla ambition att med orubblig konsekvens presentera det som väckt eller väcker debatt, hänförelse eller avsky.

Samtidigt kritiserade Linde gärna enskilda tonsättare för att vara inskränkta och inte bry sig om publiken, men var heller inte sen att uttrycka sig uppskattande om musik som hade förutsättningar att hitta en publik. Det handlade för honom aldrig om politik, utan endast om musik.

Läsåret 1965/66 tog Linde jobb som timlärare i musik på Pohlhemsskolan i Gävle. Musik var inget prioriterat ämne och som huvudlärare hade Linde tio timmar undervisning i veckan. Det var vid sidan av lärarjobbet på Borgarskolan i Stockholm några år tidigare den enda traditionella anställningen han hade under sin livstid.

Under åren 1962–67 var Carl-Rune Larsson chefdirigent för Gävle symfoniorkester och beställde flera nya verk av Linde, bland annat Liten konsert opus 35 för blåsarkvintett och stråkorkester. I programmet vid uruppförandet i april 1967 finns en notering om att Carl-Rune Larsson någon gång under 1966 gett Linde uppdraget. Om den uppgiften stämmer måste de ha fört sitt samtal om den här musiken strax efter nyåret och Linde komponerat hela verket inom loppet av en månad. Partituret är nämligen daterat 8 februari 1966.

Sommaren 1967 kontaktades Linde återigen av Carl-Rune Larsson som bad honom om ett nytt orkesterstycke till den traditionsenliga konserten på Nyårsdagen i Gävle Teater. Det blev Pensieri sopra un cantico vecchio, på svenska Funderingar över en gammal koral. Dessa tankar – pensieri – var mörkt färgade till koralen Det är en ros utsprungen.

1968–70: De sista åren

Våren 1968 ägnade Linde åt Tio sånger om hösten opus 36. Sångerna har en genomgående tunn, sparsmakad faktur och melodiernas rörelser beskriver en slingrande kurvatur. Texterna är av bland andra Erik Axel Karlfeldt, Werner Aspenström och Edith Södergran. Hans intensiva artikelskrivande är nu långt mer än bara en bisyssla. I en intervju i Gefle Dagblad sade han att verksamheten som kritiker för honom är lika viktig som komponerandet. Under 1968 skrev han närmare 70 recensioner, artiklar och notiser i Gefle Dagblad. Som kritiker utvecklade han med åren en ökad estetisk öppenhet och menade att musikaliska uttryck och kvalitet måste bedömas utifrån sin egen genre och sina egna sammanhang, även om han aldrig helt frångick sina konstmusikaliska ideal om lätthet, elegans, och gediget hantverk. Livet igenom återkom han till sin önskan att genrer inte ska fungera som sociala stilmarkörer utan i stället vara uttryck för en vilja att med musik skapa en människornas gemenskap, med kvalitet[TE3] . 

Han ville själv gärna utveckla ett sorts växelbruk där han skulle lägga mycket tid på vissa verk, framför allt på de beställningar han fick, och däremellan lite tillfällighetsmusik. Men livstempot var uppskruvat. Han skrev artiklar och recensioner flera kvällar i veckan och umgicks med vänner. Han beskrevs ibland som en bohem, men svarade: ”Då vet man ingenting om mig. Jag arbetar som en kontorist. Förmiddagarna ägnar jag åt den rent mekaniska utskrivningen av partituret. Det är ett jobb som tar tid. En partitursida tar två timmar att skriva.”

Den allra sista tiden var Linde var mycket trött vilket märks i den förhållandevis begränsade produktionen. Hans omvärldsorienterade, analyserande och polemiska musikkritik hade nu reducerats till bevakning av det lokala musiklivet. 

Efter uruppförandet den 19 september 1970 av, Pezzo Concertante för basklarinett och stråkar träffades solisten Lennart Stove och några andra musiker på efterfest. Linde orkade inte riktigt delta. Någon vecka senare, den 28 september, skrev han sin sista recension i Gefle Dagblad, en ansträngning på det yttersta. Bara några dagar senare, den 2 oktober, dog Bo Linde på Gävle sjukhus endast 37 år gammal.

Verk

Bo Linde tog redan tidigt ut sin stilistiska kurs och i någon bemärkelse var hans komponerande intuitivt och enkelt, som ändå inte ska förväxlas med ytlighet. I slutet av första terminen som kompositionselev, november och december 1948, komponerade han sina fyra sonatiner: för piano solo, oboe och piano, trumpet och piano och cello och piano. Redan här visade han i sin musik upp en distinkt personstil. Framför allt framträder melodikens generativa drag tydlig skärpa; ett tematiskt material upprepas med förändringar som konsekvent bygger på det närmast föregående.

Pianot var centralt för honom och han hade länge kontakt med sin lärarinna Elsa Ozarowsky från skoltiden i Gävle, och henne tillägnade han 1949 Children’s vacation för två pianon. Vid en konsert i Fylkingens regi i Stockholm 1951 spelade han själv ena pianot och Lars Sellergren det andra. Vid sidan av en rad solostycken för piano komponerade han fyra pianokonserter.

Linde slog fast att kategorin tonsättare han själv tillhörde hade ”viljan till att stå på fast mark genom att utforma musiken på ett praktiskt, tekniskt otadligt och – effektfullt sätt”. Han förtydligade att effektfullt inte innebar något ytligt ”utan får ses som uttryck för vår önskan att kunna göra musik tillgänglig för så många själar som möjligt”. 

Hans produktion omfattar kammarmusik, körverk, solokonserter, orkesterverk och en rad sånger, bland annat Den ängen där du kysste mig och Äppelträd och päronträd som ofta framförs. Han använde gärna titlar som Gammalmodig svit och En munter uvertyr som signalerar orienteringen mot en musikantiskt inspirerad stil och samtidigt markerar avstånd från den inbrytande modernismens terminologi. Musiken står också mycket långt ifrån 1950-talet avantgardistiska strömningar, vilket också gäller Sommarkvällar i Boulognerskogen opus 32, eller Suite Boulogne som den för det mesta kallas, som är en nostalgisk hyllning till sommarkonserterna i stadsparken Boulognerskogen, där delar ur Gävle symfoniorkester spelade under 1950- och 60-talen.

Violinkonserten från 1958 är Lindes mest betydande verk och tillägnades violinisten Josef Grünfarb som uruppförde konserten tillsammans med dåvarande Radioorkestern och dirigenten Sten Frykberg.  Konserten uppmärksammades av alla de stora Stockholmstidningarna och i Svenska Dagbladet skrev Ingmar Bengtsson, som var en av modernismens mest omvärldsorienterade och analytiskt inriktade gestalter och senare professor i musikvetenskap vid Uppsala universitet: Bo Lindes i söndags uruppförda fiolkonsert opus 18 hör avgjort till det flottaste vi hittills fått höra av den komponistgenerationen, som rätt eller orätt brukar kallas 50-talistisk. Det är en solokonsert av utåtvändaste ull, där åhöraren kan få sitt lystmäte på eleganta passager och melodiösa kantilenor. 

Vid sidan av violinkonserten är cellokonserten Lindes mest betydande solokonsert. Under arbetet med den brett upplagda konserten hade Linde kontinuerlig kontakt med cellisten Guido Vecchi som gav råd och styrde Linde förbi olika utförandepraktiska fallgropar. Linde tillägnade konserten Vecchi som också uruppförde den vid en konsert i Sandvikens Folkets hus den 6 mars 1965 tillsammans med Gävle Symfoniorkester under ledning av Eduard Fischer.

Det som blev Lindes sista större verk är Pezzo concertante för basklarinett och stråkar opus 41. Upprinnelsen var att Linde några år tidigare hade blivit bekant med klarinettisten Lennart Stove som intygade att repertoaren för basklarinett solo var mycket begränsad. Linde kommenterade senare på sitt okonstlade vis: ”Då råkade det vara så att jag hade lite material liggandes som jag inte visste vad jag skulle göra av.”

I den osignerade intervjun i programbladet i samband med uruppförandet beskrev Linde verket som ett uppvisningsstycke utan större pretentioner. 

Eftermäle

Bo Lindes död uppmärksammades med notiser i dagspressen. Det var till en början inga stora minnesord, men under hösten 1970 författade flera av hans kompositörsvänner, framför allt klasskamraterna från Lars-Erik Larssons kompositionsklass, minnesartiklar i tidskriften Musikrevy. De beskriver ett utanförskap, en person som inte riktigt orkade med musiklivets polariserade situation. När kulturredaktören för Gefle Dagblad skrev en artikel om Linde fick den rubriken ”Missförstått geni som knäcktes av musikpåvarna”.

Men den beskrivningen hade ingen reell bäring i Bo Lindes liv, och själv ansåg han sig inte mer än någon annan vara drabbad av de tendenser som påverkade 50- och 60-talets svenska musikliv. Den starka viljan att skuldbelägga ett antal av de modernistiskt orienterade kompositörerna har kommit från andra än Linde själv.

Linde fick dessutom stor uppskattning för en del av sin musik redan under sin levnad, och efter sin död har hans musik framförts regelbundet. Han är representerad på ett tjugotal cd, bland annat i serien Orchestral Works vol 1–3 (Swedish Society, utgivna 2005–2009) där de flesta av hans viktigaste orkesterverk och solokonserter finns med.

@ Göran Persson, Levande musikarv