Liv

Uppväxten
Gösta Nystroem föddes i Silvberg i Dalarna men tillbringade större delen av sin barndom i Österhaninge, där hans far 1893 hade fått en lärartjänst. 1905 flyttade familjen till Grängesberg, som då var en växande industriort, snart med en egen orkester.

Nystroem var son till folkskolläraren och kyrkomusikern Carl Nyström och hans hustru Amanda, som var född i arbetarmiljö men hade växt upp hos en adlig familj. Från henne fick Gösta ett levande litteraturintresse, och från fadern Carl ärvde han ett starkt intresse för både måleri och musik. Han fick god träning i hemmet på båda dessa områden: han lärde sig akvarellmålning, sång, piano- och orgelspel och harmonilära, och dessutom tog han över sin fars kärlek till friluftsliv, båtar och fiske, något som skulle följa honom genom livet. 

I sina memoarer framställer Gösta Nystroem barndomen i en positiv och färgstark dager. Men där fanns också element av dramatik och tragik. En traumatisk händelse var att Gösta vid tolv års ålder bevittnade hur hans storebror dödade sig själv med ett vådaskott.

Som tonåring fick Gösta ibland vikariera som organist vid högmässor. Han var också en sångarbegåvning och förutspåddes rentav en framtid som operasångare.

Utbildning
Efter skolgången fortsatte Gösta Nystroem enligt sin fars önskemål med studier vid folkskoleseminariet i Strängnäs 1908–1912. Där umgicks han i biskop Uddo Ullmans musikaliskt och konstnärligt begåvade familj och fick också tillgång till den stora, elektrifierade orgeln i Strängnäs domkyrka.                                                                                                                                                                                          Direkt efter seminariestudierna gjorde han sin första utlandsresa, som gick till Spanien. Här upptecknade han, enligt egen utsago, spanska folkmelodier och tecknade och målade landskap och stadsvyer.

Efter resan bosatte han sig i Stockholm. Han hade redan tidigare sökt in vid Musikkonservatoriet utan att lyckas. Nu tog han privatlektioner i harmonilära för Aron Bergenson, i komposition för Andreas Hallén och i pianospel för Lennart Lundberg. 1913 blev han antagen till konservatoriet men avbröt utbildningen efter tre terminer, delvis på grund av konflikter med ”herrar professorer”.

Under tiden hade Nystroem lärt känna många unga konstnärer i Stockholm, och gjorde nu som flera av dem – reste till Paris, där han också sökte upp Vincent d’Indy för att studera komposition. Kriget kom dock emellan, och Nystroem var tvungen att vända hem igen.

Köpenhamn
Han flyttade till Köpenhamn 1915 (eller 1916) i likhet med många unga svenska konstnärer vid denna tid, och bodde där till 1920. Han målade för sitt uppehälle och hans verk ställdes ut några gånger i Danmark och i Stockholm. Parallellt med det spelade han och skrev musik, och tog kompositionslektioner för en hittills oidentifierad ”professor Liebermann”. När han kommit in i en vänkrets av konstnärer blev detta en särskilt ljus tid i Gösta Nystroems liv, har han sedan sagt. Hans måleri påverkades av kubism, och hans komponerande influerades bland annat av fransk musik. Nystroem var vid den här tiden en mycket uppskattad improvisatör vid pianot.

Paris
Många av de konstnärer som bott i Köpenhamn under första världskriget flyttade till Paris när freden gjorde det möjligt, och det gällde också Nystroem. Han reste dit 1920 med sin vän Matti Rubinstein som där tillhörde hans umgängeskrets liksom Moses Pergament, Rubinsteins styvbror. Till den nära vänkretsen under de första åren hörde också konstnären Gösta Adrian-Nilsson, GAN. Nystroem har beskrivit åren i Paris i sina memoarer Allt jag minns är lust och ljus. Hans skildring är medryckande men mycket selektiv. Nystroem och hans nyblivna hustru Gladys Heyman umgicks även med konstnärer. Gladys var en skulpturstuderande från Göteborg med en ärvd förmögenhet. Hennes pengar gjorde det möjligt för familjen att stanna kvar i Paris, att leva ett gott liv och att bjuda konstnärsvännerna på stilfulla middagar. Parets tre döttrar Joy, Liliane och Mona föddes alla under Parisåren.

Gösta Nystroem gjorde under den här tiden flera egna resor till kust och hav i Frankrike och Spanien, med skissbok och notpapper till hands. Dessa och även andra resor har han skildrat i sina memoarer.

År 1920 började han studera för Vincent d’Indy. Det är oklart om det handlade om privatlektioner eller undervisning i den skola där d’Indy verkade, Schola Cantorum. Han har dock själv tillmätt de studierna stor betydelse. Här fick han inspirerande historiska perspektiv på musikskapandet och samtidigt ny hantverkskunskap. Han kunde också bevista de stora orkestrarnas repetitioner.

I tidiga dagar hade Nystroem komponerat i en tämligen traditionell stil. I Paris, där det var modernismen som gällde, gick det trögare. Under 1920-talet tillkom dock några verk i den nya, dissonansrika stil som han hade tillägnat sig i kontakten med fransk musik och Stravinskij: Regrets för piano, Ishavet för orkester och sångcykeln 8 dikter ur Ångest. Ishavet var en biprodukt till ett av de två balettprojekt som han startat tillsammans med GAN i 20-talets början. Ambitionen var att de skulle uppföras av Svenska baletten i Paris, med musik av Nystroem, men de blev aldrig realiserade.

Förutom Stravinskij var det en annan tonsättare som Nystroem kom att beundra särskilt starkt: Arthur Honegger. Inflytandet från honom genomsyrade Nystroems tonspråk, särskilt i orkesterverken, under resten av hans liv.

Genom bekanta fick han omkring 1926 veta att den ryske musikern och kritikern Leonid Sabanejev hade bosatt sig i Paris och att han var en intressant lärare. Sabanejev kom att bli en mycket viktig pedagog för honom. De två arbetade med kontrapunktövningar (”en liten fuga om dan”) som ledde Nystroem mot en mer lineär och strukturerad tonkonst. Kontakterna med Sabanejev fortsatte tills Nystroem reste hem 1932. När två av hans yngre kolleger, Gunnar de Frumerie och Dag Wirén, kom till Paris kring 1930 hänvisade Nystroem dem till Sabanejev.

Suite lyrique, den orkesterversion Nystroem gjort av Regrets, framfördes av Pasdeloup-orkestern hösten 1931, med blandade recensioner.  De ständigt återkommande dissonanserna väckte kritik men respekten för Nystroems hantverk och hans lyriska uttryck var samtidigt tydlig.

De svenska konstnärer som cirka 1920 flyttat till Paris hade undan för undan vänt tillbaka till Sverige, vilket familjen Nystroem också gjorde 1932. Ett starkt skäl att återvända var att Gladys förmögenhet successivt hade urholkats, och därtill kom Kreugerkraschens ekonomiska sammanbrott.

Åter i Sverige
Gladys Nystroem hade ärvt ett sommarställe på Särö, som paret använde flitigt under 1920-talet. Det var en fashionabel sommarort för göteborgare, och Gösta lärde därigenom känna en del av stadens väletablerade och förmögna borgerskap. Vid flytten hem 1932 fick han en tjänst som musikkritiker på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, och han bosatte sig med sin familj i Göteborg. Han var anställd vid tidningen från 1932 till 1947. Som kritiker hade han ett stort fält att täcka och skrev både dagskritik och lite större artiklar. Med sina utblickar kunde han bland annat skriva insiktsfullt om modernister som Hindemith och Honegger. I artikeln ”Nya strömningar i skandinavisk musik” från 1936, publicerad i en bok till Handels- och Sjöfartstidningens chefredaktör Torgny Segerstedt, gav han uttryck för sin starka beundran för Carl Nielsen. Som kritiker lade han allmänt stor vikt vid hantverkskunnandet men var också känslig för emotionella kvalitéer. Bilden av honom som musikkritiker har dock fläckats av en uppseendeväckande rasistisk recension han skrev om Louis Armstrongs framträdande i Göteborg 1932. – Parallellt med det journalistiska arbetet var han 1933–1936 också intendent för Göteborgs konsthall.

Under de sena Parisåren hade Nystroem, med Sabanejev som mentor, skrivit en stråkconcerto och en Sinfonia breve, och båda dessa hade uppförts i Göteborg under sent 1920-tal. Nu fick han uppdraget att göra musiken till Shakespeares Stormen för den påkostade invigningen av Göteborgs Stadsteater 1934. Han arbetade också vidare på sin påbörjade Sinfonia espressiva. Den uruppfördes i Göteborg 1937 och framfördes lite senare i Stockholm samt året därpå vid en nordisk musikfest i Köpenhamn, där den fick ett entusiastiskt mottagande.

Kanske var det inte minst framgången med Sinfonia espressiva som bidrog till att han i slutet av 30-talet blev uppmanad blev att söka tre olika vakanta tjänster i Stockholm, som chef för Konserthuset, som operachef och som ständig sekreterare i Musikaliska Akademien. Han tackade efter viss tvekan nej till alla dessa förslag och stannade kvar på sin kritikertjänst i Göteborg, som var ekonomiskt mindre lukrativ men gav större frihet.

Nystroem hade alltid varit intresserad av det sceniska, och han fortsatte under 30-talet att skriva musik till en rad föreställningar på Göteborgs stadsteater liksom senare till radioteatern.

Han arbetade under 40-talet med flera solokonserter, bland dem violakonserten Hommage à la France, vars titel föranleddes av tyskarnas framryckning mot och ockupation av Paris. Vid samma tid kom också Sånger vid havet till, även det ett verk med orkesterackompanjemang. 

Under en tid på Capri 1947–48, när gränserna hade öppnats efter kriget, skrev han Sinfonia del mare, med utgångspunkt i den dikt av Ebba Lindqvist, Det enda, som han något år tidigare hade tonsatt för sång och piano. Sinfonia del mare uruppfördes i Göteborg 1949 och vann en mycket stor spridning med sitt både romantiska och samtida tonspråk. Sången Det enda blev, separat framförd, det mest populära verket av Nystroem. Den skulle snart följas av flera sångsamlingar – det sena 40-talet blev tonsättarens intensivaste sångperiod. Det var vid denna tid som havet blev ett konstnärligt tema för honom.

Äktenskapet med Gladys hade länge varit konfliktfyllt. Hon hade periodvis lidit av svåra depressioner, och hennes liv fick ett tragiskt slut då hon begick självmord 1946. Ett par år senare gifte Gösta om sig med Hella Lyon, en kvinna från samma välbärgade samhällsmiljö som Gladys. De bosatte sig först i Marstrand och några år senare på Särö. Här stannade han livet ut. Det nya äktenskapet var harmoniskt, och en produktiv tid väntade för Nystroem. Han komponerade i många genrer liksom förut, nu med tillägg av en stråkkvartett där han visade stor behärskning inom denna formellt krävande genre.

Gösta Nystroem hade i viss mån dubbla lojaliteter, han var både modernist och, med sina egna ord, ”en obotlig romantiker”. Tillsammans med sin gamle vän Moses Pergament och sin nyare vän Hilding Rosenberg kom han att stå för den första inbrytningen av 1900-talsmodernism i det Musiksverige som på 1920-talet och även åren efter andra världskriget fortfarande delvis präglades av romantiska och nationella stilideal. 1940-talets Måndagsgrupp anammade Nystroem jämte Rosenberg som en modernistisk föregångare och något av en fadersfigur. Samtidigt hade han ett gott förhållande till åtminstone en äldre tonsättare, Hugo Alfvén. Till de närmare umgängesvännerna hörde också Kurt Atterberg som i mycket representerade det som modernisterna hade brutit med.

Under sina senare år var Nystroem mycket högt skattad i kulturlivet: en nestor och en symfoniker med ett personligt tonspråk, som hade varit med i det radikala parisiska 1920-talet. Han dog 1966 i sitt hem – in i det sista med planer på ett nytt symfoniskt verk.

Gösta Nystroems memoarer, Allt jag minns är lust och ljus, kom ut postumt och blev mottagna med entusiasm. De är välskrivna texter med den öppenhet och den livsglädje som titeln antyder – litterärt sett bland de bästa tonsättarmemoarer som skrivits i Sverige – men berättelserna är fria från konkreta uppgifter och en tydlig kronologi. Och betoningen på ”lust och ljus” innebär en nedtoning av det som varit problematiskt och besvärligt.

Verk
Det är oklart hur många verk Nystroem egentligen skrev ända fram till 30-årsåldern. Han har själv talat om en rad kompositioner från 1910-talet som ingen har sett, bland dem en symfoni, en pianokonsert, sonater och ett par balettverk. Omtalad är den koffert som enligt hans egen berättelse försvann i flytten till Paris och som ska ha innehållit nästan allt han komponerat. Fanns dessa verk någonsin i färdigt skick? För det talar att fadern Carl Nyström var starkt uppmuntrande när det gällde den unge Göstas komponerande och förväntade sig ett nytt verk av honom varje gång de träffades, och likaså att hans Valse marine från 1920 fick opustalet 12 och alltså bör ha föregåtts av 11 färdiga verk, ovisst vilka. Nystroem har också refererat till två stora kompositioner från 1920-talet, kör- och orkesterverket Babels torn och symfonin Min barndom, verk som kanske aldrig blev helt färdiga, åtminstone inte godkända av honom själv.

Nystroem hämtade ofta material från dessa outgivna verk, och ibland även från utgivna, till nya sammanhang. I hans sena produktion återkommer inte sällan idéer som han hade fått under sin tid i Paris.

Nystroems första två bevarade orkesterverk, efter ett ungdomligt Rondo cappriccioso, är den symfoniska dikten Ishavet och Suite lyrique, båda skrivna i Paris vid 20-talets mitt. Hans första färdiga symfoni, Sinfonia breve, kom också till i Paris men cirka fem år senare. Tillsammans med den samtidiga första concerton för stråkar markerar den en vändning från den klangorienterade och Stravinskijinfluerade musiken till ett kontrapunktiskt och lineärt tonspråk, och dessa två verk visar också upp Nystroems hela kompetens som symfoniker. Den ensatsiga Sinfonia breve har den bågform som tonsättaren sedan skulle återkomma till, en ABCBA-form med en långsam, expressiv ”yttre ram” (A), en ”inre ram” (B) i dramatiskt allegro och ett lyriskt centralt parti (C) i lugnare tempo.

Med den fyrsatsiga Sinfonia espressiva når Nystroem ännu längre i sitt symfoniska skapande. Symfonin har rakt igenom stor täthet och mycket dramatik, och en hela tiden utvidgad klangapparat. Från den första satsens till en början oackompanjerade violinstämma läggs instrumentgrupper gradvis till för varje sats. Den tredje, långsamma satsen är byggd som en passacaglia över en tonslinga ur visan ”Till Österland vill jag fara”, och den sista satsen är ett fugato med full orkester. De två sista satserna tycks Nystroem ha haft med sig från Paris 1932, men han arbetade vidare med helheten fram till 1937.

Den tio år senare tillkomna Sinfonia del Mare var mer publiktillvänd. Här finns åter en övergripande ABCBA-form, med A utgående från en stillastående ”horisontton” och C bestående av sången Det enda. Det händelserika och dramatiska B-partiet skapade problem när det återkom som andra B-del i ganska oförändrat skick, och här ingrep vännen och kollegan Tor Mann genom att föreslå en ordentlig nedskärning – något som han och andra musiker också gjorde i ytterligare några av Nystroems verk för att få bort partier som de ansåg vara för långa och därför störa helheten.

Det gällde i ännu högre grad Nystroems nästa symfoni, Sinfonia Shakespeariana från 1952. Den skrevs i fyra satser, var och en inspirerad av en text ur Shakespeares pjäser och sonetter (sats 1 ur Stormen, sats 2 sonett nr 60, sats 3 ur Stormen, sats 4 sonett nr 33), men blev två år efter tillkomsten nedskuren till tre satser, där den långsamma satsen omarbetades till mellandel i scherzot. Sina två sista symfonier, Sinfonia seria och Sinfonia tramontana, komponerade tonsättaren på 60-talet. De är formsäkra, expressiva verk som i stora drag följer de mönster som han tidigare använt. Sinfonia seria är skriven för enbart stråkar, flöjt och slagverk.

Den första av Nystroems solokonserter var Hommage à la France för viola från 1940-41, därefter följde snart Sinfonia concertante för violoncell, och under samma tid påbörjade han också en violinkonsert, som dock lades på is och fullbordades först tio år senare, 1957. Något år därefter skrev han en sista solokonsert, Concerto ricercante för piano och orkester. Till 50-talsverken hör också den stringenta andra concerton för stråkar, som ansetts som ett av Nystroems bästa verk. De två stråkkvartetterna, varav den andra drogs tillbaka av tonsättaren, har ett nära stilistiskt samband med den andra concerton.

Solosånger hade Nystroem skrivit redan i unga år, och några av dem tillhör det första han fick publicerat – nordisk sånglyrik, ibland med impressionistiska inslag. Ett stort steg i modernistisk riktning tog han med 8 dikter ur Ångest till Pär Lagerkvists texter, i den dissonanta stil han börjat med i Paris. Han återvände till solosången under 1940-talet, först med Sånger vid havet med orkesterackompanjemang, därefter med ett 20-tal sånger med piano fram till 1960, en del av dem med havsmotiv och texter av Ebba Lindqvist, några i en lättsam, visaktig stil. Nystroem hade mycket god hand med människorösten likaväl som med ett ofta sparsamt, klanginriktat pianoackompanjemang vilket placerar dessa verk i toppskiktet av svenska solosånger från 1900-talet. Med de två sviterna för blandad kör a cappella, Tre havsvisioner och Golfiner, skapade han också betydande bidrag till efterkrigstidens svenska körmodernism.

Nystroems intresse för scenisk musik resulterade länge bara i oavslutade projekt. Det var först med beställningarna från teatrar och Radiotjänst på 1930- och 40-talen, och därmed kravet att leverera, som de färdiga kompositionerna tillkom. Musiken till Shakespeares Stormen för Göteborgs Stadsteater var prestigefull och följdes av många kompositioner för scenen. Alla har inte bevarats men fyra av dem blev till en serie Teatermusik 1-4 i en relativt enkel orkesterdräkt som gjorde dem tillgängliga för landets amatörorkestrar. En färdig och framgångsrikt uppförd balettmusik ska också nämnas, Ungersvennen och de sex prinsessorna, liksom de två filmer som Nystroem skrev musik till i samarbete med regissören Göran Gentele.

Nystroems stora musikdramatiska insats var dock radiooperan Herr Arnes penningar över Selma Lagerlöfs berättelse, uruppförd 1959 och senare anpassad till sceniskt framförande. Med sin talnära sångmelodik, sin händelserika orkestersats och sitt expressiva allvar är den ett mycket övertygande musikdrama. Den fick en stor succé som scenisk opera vid Stora Teatern 1961 och ännu mer så vid de nyuppsättningar som gjorts 1975 och 2022, och har goda chanser att leva vidare på repertoaren.

@ Anders Edling, Levade musikarv